Jag är 14 år (fyller senare på året 15 år). Om vi börjar med lite hip-hop så gör ju en hel del låtar starkt intryck på mig. Inte minst Coldcut som remixar Paid In Full, som blir lite som ett kollage av coola grejer. Deras debutsingel Beats+Pieces blir också startskottet för stilen cut’n’paste som blandar hej vilt från andras skivor. Även släppet Pump Up The Volume samma år imponerar stort, där Dave Dorell och CJ Mackintosh scratchar in coola samples på det massiva groovet.
CJ Mackintosh är även mannen som ansvarar för all scratch på The Tables Are Turnin’ som är en av de skivor jag försöker härma efter bästa förmåga, när jag senare köper egna DJ-prylar. Denna har jag lyssnat på så många gångar och försökt efterapa.
Hur kan man lyssna på både Nitzer Ebb och Mel & Kim (och Rick Astley mfl)? Jo, men det är ju samma producent, Phil Harding, som gjorde båda. Faktum är att de låter så lika att de knappt går att skilja åt innan en gubbe gapar på ena låten och tjejer sjunger på den andra. Lyssna själv i mixen. Det är också ett skönt kvitto så här i efterhand, att soundet och helheten har stått högre i kurs för mig, än själva artisteriet i sig. En bra och fet låt, är en bra och fet låt!
Syntmusiken för min del blir allt mindre intressant. Tyvärr drar en del grupper, tex Ministry, åt rockhållet, vilket gör det obegripligt för mig som ”syntare” att följa efter, vilket en del andra lyssnare gör. Italo Disco-genren sprattlar verkligen på sista versen med och det går nu mer 1 bra låt på 100 dåliga. Istället är dansmusiken som house och acid, det senaste tillskottet, något mycket mer spännande. Återigen syntar, fast på ett coolt sätt.
Här på YouTube kan du samtidigt se alla bildomslag från skivorna.
1987 In The Mix – Året då samplern skapade både kaos och otroligt mycket bra musik. Till skillnad från året innan så snodde man nu betydligt längre sekvenser och kunde loopa upp hela bakgrunder från andra låtar, för att skapa sin nya musik. Detta gjorde att hiphop-genren inte bara blev väldigt intressant, det kom massor av bra musik i denna spännande genre. Att jag hade turen att ha mina ungdomsår under 80-talet, då ny teknik så kraftigt påverkade hur ny musik kom att låta, var en ynnest. Jag hade själv i mina första trevande steg börjat använda mig av all denna ny teknik i en salig blandning. Analoga syntar, digitala syntar, sequencers, trummaskiner och samplers. Möjligheterna var oändliga.
Hur många idag hade känt till Bob James, om det inte var för att man hört hans musik samplad i så oändligt många låtar? Jag hade knappast kommit i kontakt med en avdankad jazz-musiker annars. Idag är han en av mina musikaliska idoler och jag har samlat på mig hela hans omfattande katalog. Att han forfarande kan vara så aktuell, har han samplingstekniken att tacka, helt klart.
Tyvärr började skivbolagen redan vid denna tid dra åt sig öronen av all stöld. MARRS – Pump Up the Volume var helt full av olika samples och när denna maxisingel släpptes i USA så var många av de fina samplingarna borttagna. Det rådde en allmän förvirring om hur mycket man egentligen fick ta, var det 4 takter, som det så ofta pratades om? Svaret är nej, absolut ingenting, inte ens ett trumslag. Men det visste man inte då. Denna förvirring skulle hålla i sig under många år framöver.
Jag tycker att både Pump Up The Volume och Bomb The Bass – Beat Dis är utmärkta exempel på musik som aldrig hade kommit till utan samplerns hjälp och inte heller utan den laglöshet som faktiskt rådde under förvirringens tid. Kreativiteten kunde flöda helt fritt och ens gamla skivsamling kunde fungera som ljudbibliotek.
