År: 2005

Spelningen i Spanien på välkända “Florida 135” handlade inte bara om techno-musik denna gång. Förutom en trevlig tid med familjen i värmen så hamnade öronen i fokus. På natten blir jag hämtad och vi åker ut till en väldigt liten stad med två rondeller, som idag har knappt 15.000 invånare och som sannolikt hade ännu färre då. Men jag vet att alla stora techno-DJ:s hade varit där och spelat. Det ser inte mycket ut från utsidan och den ingång vi går igenom upplever jag snarare som ett hål i väggen.

Väl inne är det väldigt fräsigt byggt. Det känns som om man är på en mysig gågata ute med gatlampor och balkonger, fast nu är vi inomhus. Technomusiken pumpar på och jag börjar packa upp mina grejer. Eftersom man är en form av internationell stjärna på besök, så är alla väldigt måna om att man skall ha det bra hela tiden. Detta gäller även utrustning i DJ-båset. I Sverige är man van vid att spela på det som finns och ställer man krav så är man snarare besvärlig. Nu tänker jag framförallt på vanliga klubbar runt om i Sverige, och inte specifika event. Att ha någon form av medhörning i båset är ovanligt och lite lyxigt, men på mina internationella spelningar ser man till att det finns två meter höga högtalare på var sin sida om mig som gör att jag kan spela till öronen blöder. Ofta finns det flera uppsättningar med grejer, vilket gör att under tiden en DJ spelar, så kan du rigga upp bredvid i lugn och ro. Sedan bara börja spela från din mixer när den andre DJn slutar. Så varvar man fram och tillbaka så under kvällen, då alla DJ:s spelar från lite olika utrustning, fördelat på olika mixers, grammofoner, CD:s eller datorer med ljudkort.

När du kliver in på scenen och in i medhörningsområdet så är det ofta svinhögt. Den som spelar har hållit på en timma eller mer och vant sig vid det höga ljudet medan en annan kommit utifrån ur en bil hoppar rätt in i infernot av hög volym. Det är ju inte heller så man håller för öronen utan man behöver båda sina händer för att börja koppla och arrangera sina grejer. Denna kväll är det Cave från Norge, tillsammans med mig som Hertz, som är huvudakterna. Spelningen går återigen bra, jag får ryggdunk, skriva några autografer och efter mitt set så tar Cave över. Jag stannar en stund och lyssnar lite, men vill sedan bli körd tillbaka.

Väl uppe på hotellet sover resten av familjen tryggt. Det är en lika skön känsla varje gång när spelningen väl är över. Man kan släppa all spänning, förväntan, planering och allt som hör till den aktuella resan. Men på mitt knäpptysta rum så hör jag ett pip i örat. Jag hade spelat som DJ i 16 år, producerat flera 100 skivor på mycket hög volym och aldrig haft det minsta problem med mina öron. Nu piper det. Men det går nog över tills jag vaknat. Dagen efter så piper det fortfarande. Vi åker de 25 milen upp till Costa Brava-kusten för lite sol och bad i några dagar. Pipet är kvar! Helvete. Skall jag ha detta resten av mitt liv, jag som klarat mig så bra? Efter tre dagar så försvinner pipet och kommer inte tillbaka. Vilken stark varning och tack för att det försvann. Det första jag gör när jag kommer hem till Sverige är att beställa formgjutna hörselskydd som frekvensrakt sänker volymen med 15 decibel. Det blir som om någon skruvat ner lite bara, men man hör allt som vanligt och kan prata normalt. Dessa åker sedan dess på i alla sammanhang som det kan finnas hög volym. Det handlar om allt från konserter, egna spelningar till hockeymatcher och andra idrottsevenemang med mycket publik.

En flyer från min spelning i London. Spelningen är på Club Fire i Vauxhallområdet och huvudakterna är Andy Farley, Trevor Rockcliffe och jag. Allt går bra kring spelningen och jag blir sedan körd tillbaka till hotellet. Ett av mina stora mål som liten var detta jag just gjort. När jag växte upp, började följa musik och allt som hade med DJ:s att göra i början av 80-talet, så lyckades en svensk, göteborgaren Sanny-X, att göra medleys och megamixer för ”Disco Mix Club” förkortat DMC. Dessa skivor spreds över världen och blev hett eftertraktade. Under denna tid så spelade även Sanny-X som DJ på Hippodrome i London. Som liten drömde jag om att bli DJ och tänkte samtidigt att om man nu lyckades, tänk att få spela i London någon gång. Det var ju fullständigt främmande att det någonsin skulle ske, men nu hade jag precis gjort just detta och dessutom fått bra betalt. Någonstans så kunde jag bocka av detta från min lista. Ännu en av mina drömmar som liten hade faktiskt slagit in.

Ännu en höjdpunkt, att få spela på Dance Valley i Holland. Som vanligt åkte familjen med och arrangören tog ett fint kort på mina barn som därefter kallades “techno-kids” av utländska DJs så fort de kom på tal.

Dance Valley blockerar ett enormt grönområde för de 50.000 gäster som väntas, tält-området för övernattande samt för all infrastruktur som krävdes för att få detta att fungera. Jag blir upphämtad i god tid innan min spelning och checkas in som DJ samtidigt som bland annat Darren Emerson, tidigare medlem i Underworld. Sedan körs vi vidare till festivalområdet och jag släpps av vid min scen, som jag denna kväll delar med Derrick May, Kevin Saunderson och Alexander Kowalski. Självklart vill jag att resten av min familj skall få se och uppleva detta. Så även de blir upphämtade och körs ut till min scen från hotellet. Barnen, då sju och fem år gamla får hålla sig backstage när jag spelar, men efteråt går vi omkring så de får se hur stort det är.

Själva spelningen går kanon och efter den kommer Carl Cox fram och hälsar. Jag tackar honom för att han valde min låt som final året innan. Han sa att valet var enkelt för att den var så bra och gav en sådan effekt varje gång. Det är knappt så man tror det är sant när man träffar personer man sett upp till som istället hyllar en själv. Ännu en fantastiskt lyckad upplevelse med extra allt. Den lilla minibussen för nio personer tillbaka till hotellet delar jag med bland annat John Warren, medlem i ”Way Out West” vars produktioner jag gillat skarpt under 90-talet. Det berättade jag och han tackade för det, men var inte så intresserad av att prata så ingående om musik, för han hade i sitt förfriskade tillstånd lyckats få med sig två tjejer, som var i samma glada tillstånd.

Vi spenderar tre dagar i Amsterdam och det enda vi får betala på hotellet är frukosten. Eftersom det är ett fem-stjärnigt hotell så är det en enorm frukostbuffé som serveras och vill du ha något extra så går du bara fram till kockarna som fixar till det. Barnen uppskattar pannkakor, jordgubbar och nypressade frukt-drickor. Ändå blir det lite av en överraskning när vi checkar ut, för frukosten för dessa dagar går på 2500 kr. Ja, ja, gott var det och inte mycket att bråka om.